10/12 VERNISSAGE kl18
HAPPENING kl22 : iscensatt raggarträff (prel tid)
7-12/12 Utställningen är öppen

Utställning i Konsthögskolans Galleri. Sammanställning av de verk jag hittills gjort under projektet “EPA-EMMIE”.

Projektet utgår från en plats utanför mig och min värld, eller kanske snarare i periferin. Raggarna i min hemstad, raggarna i Umeå. Jag ville utforska och experimentera, undersöka en värld jag aldrig varit del av. Tankar på vilka dom är, i relation till mig. Plats och rum är centralt i undersökandet. Vem har rätt till det offentliga rummet? Utanförskap. Gemenskap. Raggarna, som inte får ett rum gratis av samhället. Raggarna, som tar sin egna plats, i offentligheten. Vägarna, parkeringarna, torgen. Sökandet efter frihet. Vem får vara med? Vem kvalificerar in? Vad är en raggare?

Stolthet, identitet. Vart får en vara sig själv? Vad skulle du göra om normalitet inte existerade? Tänker på hur raggarkulturen kan se läskig ut utifrån, för den som inte är del utav den. Men utöver det läskiga och farliga finns det mer. Under de månader jag undersökt olika små världar inom detta universum har jag stött på sån otrolig gemenskap, öppenhet, värme. Ifrågasättande av normer och idéer om det rätta sättet att leva på, vad som gör en till en god och lönsam medborgare. Jag säger inte att ni har fel, jag vill både göra upp med raggarkulturen men också vara en del av den. Ifrågasätta normer såsom sexism och rasism för att nämna två vanliga, injicera mig själv i en plats där en skyltar med sin identitet och är otroligt stolt. Över sig själv, sin bil, sitt community.

Jag tänker på Kicki 59, Eskilstuna som i sin podcast “Raggarpodden” berättar om hur hon som tonåring prydde sin jeansjacka med Magnus Uggla citatet “dom säger att jag skiter i allt men det skiter jag i”. Kicki som har ett helt avsnitt där hon ömt sitter och pratar om hur viktiga de är, hur ont det gör att folk ser ner på dem. De som kämpar så hårt, dedikerade, passionerade, och har så roligt tillsammans. Att alla inte är våldsamma, trakasserande och egoistiska.

“Ja tycker vi är en liten färgklick i samhället, som kommer farande med bilarna o de brummar o de låter o visst många kanske inte gör som många Svenssons tycker att man ska uppföra sig, men tänk på dehär att dom har faktiskt roligt”

Jag längtar efter ett rum som inte finns. Longing for belonging. Mara Lee berättar i “När andra skriver” om trygga rum och jag tänker på olika rum som finns, skapas, behöver skapas, och tvärtom. Tänker på Kicki som säger att det aldrig är försent att förverkliga sina drömmar. Jag vill skapa ett rum, en värld, där jag och allt vad jag är är helt självklart och välkommet. Jag har många rum jag älskar och behöver, men inte ett och samma rum där jag kan få lov att vara allt. Där jag kan vara del av en sak men samtidigt vara en annan. Där jag kan vara komplex, varierande, flytande. Jag vill också åka i ett vandrande rave och lyssna på musik med tung bas, göra en donut och känna pirret i magen, banka plåt, skrika i kör, hångla med nån i baksätet. Bara gasa gasa gasa, gasa ifrån alla normer och regler. 

Tillåta mig ha starka känslor, släppa ut mina högljudda skratt, släppa mina tårar, ta saker i min takt. Vara neurodivergent och slippa maska, vara feminin, vara maskulin, vara allt och ingenting. Jag vill bjuda in folk till att undersöka med mig, lyssna på musik, kedjeröka, shota HB. Släppa fram sin inre raggare.

Jag har byggt ett rum som aldrig funnits, men möjliggörs tack vare konsten. Jag har grävt där jag står, och jobbat utifrån min plats just nu. Jag har inget körkort, inte så mycket pengar och är rätt utmattad. Jag har byggt en bil, utan gasen, lukten, ljudet. En bil som inte har en motor och vars bränsle inte är bensin. Drivkraften är jag och mina vänner. Två vagnar som skruvats ihop och prytts med ett träskelett, som sparkas och puttas i fart. Den är prydd med saker som är jag, saker jag stoltserar med. Mina diagnoser, mina värderingar, prideflaggan, saker jag tycker är roligt och fint. Jag har på mig en screentryckt tröja med Volvologgan där transtecknet ersatt manstecknet tillsammans med texten “alla ska me”. Likt ett barn som leker i rymden har jag hittat på en egen fantasivärld, som alla köper och spelar med i när performancet tar start. Som dansar till min musik, går längst med bilen som puttas utmed älven och parkeras under kyrkbron.

“Ge full gas o sakta inte ner, vad än du gör vänd dig inte för å se”
“Polisen” - Ringnes-Ronny

EPA-Emmie har en röd volvo 740 eller nån sorts rosa pickup med ledljus, gullig tacky inredning o nån liten pan-flagga nånstans. Kanske rosa fakepäls i taket. Hon har alltid vin och HB nog att kunna bjuda med sig. Hon spelar vilken musik hon vill utan att bry sig om vad som är töntigt eller cringe eller out of character. Hon kör en EPA fast hon är 25 för hon är rädd för motorvägar och när det blir för stressigt så det är skönt att det går långsamt. Hon har plåster, våtservetter, vätskeersättning och bars i handskfacket så hon kan ta hand om sig själv och andra om det skulle hända något eller om de skulle bli hungriga, och en fluffig filt i skuffen om någon fryser. Det är viktigt för henne att hon och andra mår bra både fysiskt och psykiskt, hon älskar att ha kul men välkomnar alla känslor och samtal för en ska få vara sig själv. Hon är en people person och vill hjälpa andra och finnas för dom, precis lika mycket som hon säger fuck off till jantelagen och pratar jättemycket om sig själv och blir glad av att älska sig själv, precis lika mycket som hon är en övertänkande funktionsnedsatt ångestboll som ibland stannar lite extra länge i bilen för att samla mod eller gråta lite. 

I början kallade jag EPA-Emmie för ett alterego, men jag tror inte hon är det. Hon finns i mig, det handlar inte om henne utan vad som händer runtom henne, hur pass mycket hon vågar komma ut. Det är en lek, men också högsta möjliga allvar.

Målet var aldrig att komma fram till svar satta i sten, utan utforskandet av mina frågetecken har varit i rampljuset. Ett konstverk som försöker vara något annat, en performativ akt. För mig är att vara konstnär att forska, inte akademiskt utan på en personlig och lekfull nivå, undersöka genom upplevelser. Gränslösheten är en styrka.